jag har tagit ledigt ifrån jobbet i några dagar, jag har druckigt champange för 3000 riksdaler och varit mer full på julens glögg än den blåa druvan från sweitch. Katten går på pencelin och har blivit av med sin manlighet. Två flyttkartongen är fulla med ting att ta med sig om femton dagar. Ann och jag pratar mest om sorgen, för den är så konstig för mig men för henne är det ett brev på posten. Jag och min man promenerar på åkrarna och ner i skogen, nu när snön är borta är Jämtland äntligen behagligt. Vi hittar ödehus som förfaller och skrothögar med plåtaskar från femtiotalet och det blir sorgligt men vackert. Det finns en väg ner till sjön där det ligger ett gammalt båthus och en sten där man kan sitta och låtsas att vattnet som guppar egentligen är hav, och så kan man titta på utsikten för där är bara en massa berg med snöklädda toppar. Åker man bakom Åre så är allting anorluna. Bergen ser inte lika höga ut som i Colorado, säger mannen i mitt liv - men det beror nog mest på att det är så mycket skog här. Och vi hittade en sandstrand, och i solljuset ser bergen ut som grädde eller glass, mjuka dunkuddar eller moln. Idag blåser vindarna hårt, men de har en värme i sig, de kommer ifrån söder och det gör mig glad och lugn. Jag är glad, lyckligare än någonsin och det är därför jag börjar känna sorgen. Jag måste sörja lite, bära den med mig ett tag tills den tröttnar. Men jag ser det inte som ett bakslag utan framtid, för sorg borde jag känt för många år sedan men Darwin hade rätt tänker jag lungt för mig själv och sedan tänker jag på livet och att det inte gör så mycket att jag inte blir någonting mer än en människa i världen.
Så himla skönt med vila.
Det har regnat i en vecka, men det snöar mellan varven. Årstiden har inte bestämts än och jag lagar och gröper och gräver fram en isbar som ger lite hopp om ork, kanske också hopp om framtid. Längst ut har jag byggt soffor i olika nivåer och om man sätter sig längst ut med en cigarett i handen så ser man solnedgången över Åreskutan som är upplyst (såpass mycket att jag hade kunnat se det hela från månen också), och det känns på så sätt lite mäktigt och idylliskt utan att det från början skulle vara så. Från början ville jag ju bara göra något som ingen riktigt trodde jag kunde göra och i början var jag väldigt arg och frustrerad, men sedan beredde jag fårskinn och broderade i växtfärgade garner och allt blev på sätt och vis väldigt ironiskt och jag stannade på så vis kvar. Livet verkar te sig på så sätt att saker och ting bara händer och ibland kan jag tänka att jag borde dö snart, om några veckor eller så, så att folk kan säga “sy synd, hon hade ju så mycket potential” och då kan jag tänka “vad skönt”, så slipper människor bli besvikna, om ni förstår vad jag menar.
Page 1 of 60
